fredag 13 april 2007

Thelma the story - so far...

Jag förstår att ni allihopa är nyfikna på vem jag är! Jag är inte bara vacker och ödmjuk, jag är även en kattunge som faktiskt just i dag blir 19 veckor! Ja, matte brukar säga att jag är "stora damen" men jag vill inte hålla med. Framför allt eftersom man kommer undan med mycket hyss genom att vara söt och liten. Jag kämpar febrilt för att hålla mig liten men jag börjar lägga ut åt alla håll, framför allt uppåt så nu kommer jag knappt in under badkaret längre..! :-(

Hur som helst. Jag ska inte hålla er på sträckbänken längre utan ska berätta lite om mig själv och hur jag hamnade hos min matte.

Jag föddes den 2:a december 2006 i Johanneberg. Jag var den första i en kull av 6 kattungar som föddes av min mamma som heter S*Junglespots Prue Halliwell och pappa heter S*Ikimizi´s King´s Call. Jag själv heter S*Staccato Timpani egentligen men kallas populärt för Thelma. Eller Grisen. Eller Bebisen. Eller Skruttan. Eller Kattskrälle. Och en himla massa andra fåniga namn men det är ju en annan historia...

Jag levde mina första 13 veckor hos min mammas matte och husse, Ingeborg och Daniel. De busade och gosade mycket med mig som liten och de märkte snart att jag är en njutare som gärna ligger och myser och bli klappad. Jag menar, varför inte? Finns det människohänder som vill klappa och klia så är det ju dumt att inte utnyttja det. Någon gång i början på januari kom matte Ingeborgs kusin Cissi på besök med en annan tant, den matten jag senare skulle flytta till. Det hade dock kunnat gå väldigt snett för första gången hon var på besök så blev hon väldigt förstjust i min syster Cittra. Så nästa gång matte kom på besök så fick jag verkligen ligga i för att få henne att falla för MIG! Jag körde klister-taktiken och höll mig alltså klistrad på henne under hela besöket, med undantag för lite lek och bus. Det gick faktiskt lätt som en plätt att få över henne på min sida, några Gulliga Kattunge-Ryggrullningar där jag visade min snygga prickiga mage var allt som behövdes, sen var hon kokt! ;-)

Rätt som det var började mina syskon försvinna en efter en på ett väldigt mystiskt sätt. Människor med stora väskor kom och gick och plötsligt var ett av syskonen borta! Så när min matte kom på besök med den där väskan då hoppade jag snabbt som en vessla ner i den och parkerade där. Jag skulle med henne hem, så var det bara!

Föga anade jag att jag skulle bli inpackad i en stor plåtburk och behöva skumpa i en hel evighet för att komma hem till matte. Detta djävulens påfund som tydligen kallas Bilen är inte my kind of music om vi säger så. Jag markerade naturligtvis detta genom att yla allt vad jag orkade hela vägen hem! Min matte verkade lätt chockad eftersom hon aldrig hört mina röstresurser förut så jag tog i lite extra bara för att hon skulle förstå hur illa det var.

Rätt som det var kom vi hem till matte och det var väldigt otäckt. Inga syskon, ingen mammakatt, ingen lukt jag kände igen. Jag tänkte att om jag ylar vidare så får jag nog åka hem men det verkade kört så när det blev natt kröp jag ner under täcket hos min nya matte och låg sedan tätt intill henne hela natten. Det var faktiskt inte så tokigt och jag tänkte att jag faktiskt kunde leva med det här och beslöt mig för att ge mitt nya hem godkänt.

Dock vill jag påtala vikten av att yla. För er som inte vet så kan man få mycket fördelar genom att yla. Godis, mat, vatten, lek, gos, ja i stort sett allt aktiveras genom att yla. Man kan även yla när det ringer på dörren, när man ska på lådan, när det ringer, när matte duschar.. Ja i stort sett hela tiden. Dessutom så verkar min matte ha svårt att vakna på morgonen så som den superhjältinna jag är så använder jag naturligtvis mina röstresurser på högsta volym varje morgon. Ifrån det att Den Djävulska Apparajten drar igång på morgonen tills matte går upp ylar jag med jämna mellanrum och jag försöker sätta nosen så nära hennes ansikte som möjligt ifall hon har svårt att höra. Det kan ta ungefär en halvtimma och det är faktiskt rejält tråkigt när hon bara ligger där och snarkar och sover. Herregud, upp med dig, det är ju morgon, trallalaaaaaaa...! För att återgå till Den Djävulska Apparajten så är det ett grått litet sattyg som börjar väsnas som bara den varje morgon när matte ska gå upp. Första morgonen blev jag så rädd så jag sladdade över mattes ansikte för att komma undan oljudet. Matte sa senare att "just ledmotivet till Bondfilmen Casino Royal kanske inte var det mildaste uppvaknandet för en kattunge" och jag får nog hålla med henne..!

Hur som helst. Nu har jag bott hos min matte i 6 veckor och hon är faktiskt helt ok. Hon har dock börjat tvinga mig att gå ut (dvs åka i väskan på magen, för det är väldigt otäckt att gå i koppel) och det är väl "sådär". Jag brukar se lite ynklig och söt ut när folk ser mig och yla lite extra och då säger de "Ååååååååååååååh vad fin hon är". Tro jag det med den här pälsen, tänker jag! Det kostar att ligga på topp som flickan sa! Häromveckan var vi och hälsade på hos mattes mamma och pappa. Det var HELT fantastiskt att få galoppera omkring upp och ner för trappor i ett gigantiskt hus istället för mattes lilla tvåa. Däremot får jag säga att katten Elvis var rätt lat. Jag menar, bli trött efter bara 4:a timmars busande? Jag hade gärna busat hela natten men då bäddade matte ner mig under täcket och tvingade mig att sova. På morgonen vaknade jag väääldigt tidigt och tog mig själv ut igenom dörren för att jag tänkte att Elvis längtar nog efter mig. Det gjorde han också men bara en stund, sen skulle den latmasken sova. Sova! Det kan man göra när man blir gammal...! :-(

Nåväl, det var lite om mig och i nästa inlägg kommer lite fakta också! Erkänn att jag är duktig på att skriva för att bara vara 19 veckor??

1 kommentar:

Kirsi sa...

mycket underhållande läsning miss thelma...*ler*